Can someone clean this up, pls? Fotoredigering och skavankernas existentiella kraft

På senaste tiden har algoritmerna puttat in främmande människors gamla bleknade fotografier i mitt facebookflöde. Jag antar att jag måste ha klickat på ett sånt vid något tillfälle och på så vis själv uppmuntrat den algoritmiska mattanten att sleva på mer liknande innehåll. Fotografierna som nu dyker upp titt som tätt är publicerade i grupper som går ut på att någon medlem kan vilja försöka sig på att "förbättra" (ja, det är inte okomplicerat vad förbättra innebär) bilden. 

Fram tills nyligen hade det krävts att den som hade bilden i sin ägo lyckades hitta en person med vissa kunskaper i Photoshop eller liknande. Men nu har vi AI, och ni kan tänka er vad folk går igång i grupperna. Människorna på de gamla bilderna får nya färger, kläder, kroppsformer, finare leenden... Ibland är det precis vad bildens ägare har efterfrågat ("Jag önskar att vi hade varit mer uppklädda när vi gifte oss, kan ni fixa det?"). Andra gånger går de retuschtörstiga medlemmarna loss helt utifrån sina egna preferenser – "Kolla nu då!" (Ja, snyggt, men en annan människa). 

Det är fascinerande att bevittna en ny teknik landa hos mänskligheten. Ivern över alla möjligheter. AI framstår som ett nytt kapitel i vår datoriserade och uppkopplade historia. Så manuella de tidigare kapitlen plötsligt verkar. Sitta och dutta med något klonverktyg för att avlägsna en lyktstolpe som stör bildkompositionens harmoni... Det är intressant att observera vad folk vill få ut av möjligheterna i de där snygga till bilden-grupperna. Vissa fall handlar om bildredigering i en mer traditionell bemärkelse, som att justera färger som bleknat och förändrats så pass med åren att motivet knappt går att tyda. Men många gånger är redigeringen så brutal att resultatet faktiskt inte längre refererar till det som kameran och filmen i kameran en gång i tiden lät registrera för framtiden. 

Jag kommer att tänka på Roland Barthes begrepp punctum – hur någon detalj i en bild kan få motivet att framträda med särskild mening för betraktaren. Vad som är bildens eventuella punctum ligger i åskådarens subjektiva upplevelse. Det kan vara kattens skugga på husväggen, ett skosnöre vars knut har lösts upp... Sådana småsaker kan fånga ens uppmärksamhet och exempelvis betona att detta som jag nu ser har ju faktiskt hänt. Tänk om Barthes hade fått uppleva AI:s intåg och sett vad människor kunde göra med fotografierna – med dokumenten över sina liv och vår historia. När jag ser bilderna snyggas upp, återfå kontrast, färger, skärpa, och digitalt limmas ihop där de rivits sönder tänker jag på hur de där spåren av tiden som gått också ingår i våra upplevelser av bilderna. Att hålla i ett bleknat fotografi är att hålla i ett litet stycke av livet. Tiden som passerat från att bilden togs och framkallades fram till nuet. När detta nu infaller kommer att påverka upplevelsen av bilden. 1980 hade bilden kanske inte hunnit förändras nämnvärt om den togs på 1970-talet. Men om nuet infaller idag, då känner vi tidens gång genom det materiellas förfall. Fotografiets skavanker liksom understryker att vi levt, och lever. En bilds punctum kan på så vis uppstå inte bara genom motivet, utan genom själva föremålet fotografiet. Att det blivit skrynkligt, att det har fotoautomatens format eller den tidiga digitalkamerans megapixelkvalitet – materiella och tekniska aspekter som blivit en del av våra dokumentära berättelser. 

Kanske tänkte Mats Paulson i liknande banor om nuet och det förflutna när han 1966 skrev Visa vid vindens ängar

Det går en flicka i aspelunden

Jag har ett gulnat fotografi

Raderna – eller snarare hoppet från den första till den andra – markerar avståndet mellan nuets gulnade bevis och nuet som pågick då.

Dagens redigeringsmöjligheter verkar i nuläget ganska ohämmat lämna företräde för nuets blick. Vi behöver ju inte nöja oss med våra gamla taskiga foton med dålig hållning, misslyckade frisyrer och vad som nu hamnat på kamerarullarna. En elak före detta kan trollas bort, vilket nog kan kännas befriande. Det blir med andra ord missvisande att tala om fotografering som ett förevigande av ögonblick. Sätt bilden i händerna på facebookretuschörerna och vips så blir ögonblicket as good as new again! 


Skolutflykt på 90-talet. 
På filmrulle, papperskopia, digitalt avfotograferat, beskuret och färgjusterat.






Kommentarer

  1. Fin text - och rolig. Fotografiets frusna ögonblick är inte längre lika fruset, synes det som.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Roligt att du ville läsa, Magnus! Bildredigering är ju ständigt pågående, förr som nu med olika tekniker, men dagens situation ställer saker på sin spets. Svårt att föreställa sig hur det kommer att vara när/om AI blivit helt normaliserat...

      Radera

Skicka en kommentar