Skrivknölen

När jag för några år sedan började undersöka hur papper och penna förekommer i människors vardag idag – inte minst i förhållande till det digitala – kom jag förstås också att börja fundera över hur det har varit i mitt eget liv. Som åttiotalist började livet analogt för att i tonåren bli alltmer digitalt orienterat. Min handstil är rätt krattig numera, som om jag lite tappat kontrollen över pennmotoriken. Inte konstigt, med tanke på hur lite jag håller i pennor nu jämfört med för femton eller tjugo år sedan. Ett särskilt minne av handskrivande dök upp från de tidiga skolåren. Upptill på sidan av mitt högra långfinger hade jag under denna period vad vi kallade för en skrivknöl. En utbuktning som hade uppstått för att jag höll i pennor så pass hårt när jag skrev och ritade. Den gjorde nog inte ont, utan fungerade som en skyddande kudde. Jag minns inte när den försvann, men det gjorde den. Var det digitaliseringen vid det sena nittiotalet som fick knölen att börja krympa? Eller höll jag kanske bara mindre krampaktigt i pennorna allt eftersom skrivandet införlivades i kroppen och krävde mindre ansträngning? Hade mina klasskamrater också skrivknölar, eller tog jag i över snittet när jag satt med papper och penna? Jag minns att jag var intresserad av hur handstilen såg ut och övade in olika stilar. Stilar gick ju också efter trender. Ett tag på mellanstadiet till exempel, skulle bokstäverna luta bakåt, så det gjorde de ett tag. Minnet av skrivknölen får mig vidare att minnas tandavtrycket innanför underläppen när jag spelade saxofon i musikskolan. Det var den undre tandraden som pressades hårt mot munnens insida för att tonerna skulle ljuda kontrollerat. Gick det för lång tid mellan speltillfällena gjorde det ont i dagar efter att jag spelat igen. Tandläkarna borde ha kommenterat tandmärkena kan man tycka, men det har jag inget minne av. Ett teknikens avtryck på kroppen – likt skrivknölen – som med tiden suddats ut. Saxofonen finns i någon garderob eller i källarförrådet men har inte använts på mycket länge och har till följd av försummelsen blivit oerhört trögspelad, närmast stum. Pennorna däremot, ligger lite här och där hemma och på jobbet, redo att greppas. De kommer att återkomma här på bloggen.

Med detta premiärinlägg invigs bloggen och jag vill gärna ta del av dina reflektioner om skrivknölar och annat som kommer att dyka upp i kommande inlägg. Välkommen!