En glad nyhet idag: nattåg mellan Malmö och Basel börjar rulla i april 2026! Tre avgångar per vecka året runt, meddelar SR. I väntan på framtida miljövänlig flygtrafik är satsningar på tågförbindelser vår väg ut i världen. Men resor med tåg är förstås inte bara en nödlösning i brist på hållbar snabbtransport med flyg.
Att färdas med tåg ger en helt annan upplevelse av förflyttningen som resan innebär. Utanför fönstret passerar varierande landskap som ger resesträckan en specifik kapitelindelning (läs Wolfgang Schivelbuschs Järnvägsresandets historia, 1984, för fascinerande inblickar i hur tågresandet i begynnelsen fick plats och tid att framträda på nya sätt för människor!). Och ombord märks förflyttningen när resenärer kliver på och av, dialekterna och språken är inte desamma vid resans början och slut. På nattåg från Stockholm till Jörn (därifrån vidare med buss till Arvidsjaur) har jag legat i den nedsläckta sovkupéns överslaf och lyssnat när mina tillfälliga rumskamrater anslutit till och lämnat kupén. Vissa har jag hunnit träffa innan det blivit dags att krypa till kojs och släcka läslamporna, medan andra både hunnit kliva på och av tåget i det maskerande mörkret.
Idag är vi vana vid höga hastigheter. Jag minns att det ofta talades om hur X2000 kunde framkalla illamående på den tiden då detta snabbare tåg ännu var ganska nytt. Antingen har man kommit tillrätta med korglutningsproblematiken eller så har människor vant sig (skulle jag få för mig att hoppa på en gunga i en lekpark skulle snart obehaget i magen komma, något som aldrig skedde under den gungintensiva barndomen). När tågresandet tog fart en gång i tiden var just farten en oroande faktor. Sara Danius skriver i essäboken Prousts motor (2000) om farhågan för att resenärerna skulle överväldigas av intrycken som tågfärden genom landskapet innebar. Att förflyttas från en plats till en annan i en sådan aldrig tidigare upplevd fart ansågs inte riskfritt ur hälsosynpunkt. Idag diskuteras i stället livligt vad det får för konsekvenser när människor rör sig genom informationsteknologins höghastighetsflöden, en farhåga att i framtiden blicka tillbaka på från den tidens situation gällande människokroppen som fartprocessor. 2020-talet präglades i hög grad av en informationsåksjuka till följd av människans ännu dåliga anpassning till de digitala miljöernas intrycksdensitet, kanske någon skriver.
Att förflytta sig längre avstånd kan tyckas tillhöra vår tids självklara erfarenheter. För den frekventa flygresenären är flygplatslogistik samt ätande, drickande och toalettköande tio kilometer upp i luften inte mer märkvärdigt än att kliva ombord på den lokala bussen. Trots mina resor längs och ovan marken kan jag ändå uppleva en sorts overklighetskänsla: att jag vaknade på en plats på morgonen och gick och la mig på en helt annan på kvällen. Det är som om hjärnan – kanske savannresterna i den, som Anders Hansen gärna påtalar – inte helt kan greppa detta med förflyttning.
Med tåg blir förflyttningen i alla fall mer begriplig än med flyg: jag ser ju med egna ögon att vi avverkar avstånd bit för bit tills vi når slutdestinationen. Resmålets belägenhet i relation till min hemort blir tydligare genom tiden och rummet som passerat. En härlig sak med att ta tåget är också att man i regel hamnar mitt i smeten när man anländer, till skillnad från flygresan som leder till ännu en flygplatslogistisk procedur med köande och kontroller.
I den stund jag hörde talas om att det skulle bli möjligt att ta nattåg till Schweiz (jag tror att planerna först omnämndes i somras) tornade alper upp sig för mitt inre. Jag kände genast en dragning till höga berg. Sist jag reste till Schweiz med tåg var under sommarlovet efter mitt första skolår 1990. Min första utlandsresa. Nu återstår att se vad en tågresa kommer att kosta, men hittills är själva fantasin om resan nog uppiggande.
På temat passar filmdokumentationen av en färd längs Ofotenbanan från 1911, tonsatt av Matti Bye: Med jordens nordligaste järnväg – En färd Narvik–Riksgränsen >>
Kommentarer
Skicka en kommentar