Varat och tv-tablån

Hans Waldenström, tidigare "hallåa" på SVT

och ett välbekant inslag i rutan

för en linjär tv-publik.

”Det finns ingen återvändo, för vi kommer inte att gå tillbaka till tablåtittande”, konstaterade SVT:s vd Anne Lagercrantz med anledning av nyheten att SVT1 kommer att upphöra som linjär kanal och att dess program blir åtkomliga enbart via SVT Play. Förändringen motiveras av ”en skarp nedåtkurva för traditionell tv”, säger Lagercrantz i Journalisten den 27 november 2024. Det brukar sägas att lägereldens tid är förbi, det vill säga den lägereld som under 1900-talet och en bit in på 2000-talet brann ihärdigt runtom i landet i form av utsändningar som samlade publiken kring tablåernas hållpunkter. Vi 2020-talsmänniskor lever i en annan värld med ett oändligt on demand-utbud.

Nyheten om SVT1 bör väl inte te sig särskilt överraskande. Men ändå: ingen Kanal ett? Åttiotalisterna utgör kanske det yngsta segmentet bland dem vars erfarenhet utgick från det linjära formatet från barndomen och upp i vuxen ålder. Att vara del i tablåpubliken var att passa eller missa program (eller ”banda” förstås, om videoutrustning fanns att tillgå). För dagens unga måste sådana förhållanden framstå som närmast lika historiskt kuriösa som telefonväxelsamhället för oss som växte upp med nummerpresentatörer och så småningom mobiltelefoni. Alla bär vi på våra personliga mediebiografier – erfarenheter som formats av hur våra liv har råkat sammanfalla med specifika utsnitt ur medieutvecklingen.

Vad händer med oss när vi går från att vara tablåkonsumenter till att scrolla och ”bingewatcha” på strömningsplattformarna? Mediernas gränssnitt riktar oss mot vår omvärld på särskilda vis. Eller, med den fenomenologiska filosofins perspektiv på tillvarons beskaffenhet: vi är i världen på särskilda vis beroende på hur gränssnitten uppmuntrar och begränsar oss att nyttja utbudet. Detta varande i världen ter sig på ett visst sätt i en vardag med linjärt tv-tittande och på ett radikalt annorlunda sätt med on demand-formatet.

Att scrolla efter något att titta på är en erfarenhet som många delar. Ibland pågår detta sökande så pass länge att suget övergår i en känsla av besvikelse över den kväll som aldrig kommer åter. Men att inte lyckas hitta något som faller en i smaken kan förstås betraktas som något av ett lyxproblem. Vi har ett enormt utbud att plocka russin ur, vilket blir extra tydligt i en mediehistorisk backspegel. För 20 år sedan stod SVT på tröskeln till att lansera Play-tjänsten efter ett decennium av webb-tv-satsningar. Men ännu dominerade tablåtittandet. Tv, och även radio, var något som pågick enligt tablåernas ordning och oberoende av individens aktuella bestyr. Föreställningen om en nutid som präglas av ett högre tempo jämfört med förr – allt ska gå så snabbt nuförtiden – är i vissa avseenden giltig när det gäller dagens utbud. On demand-publiken drivs av löftet om att det alltid finns något annat, bättre att klicka igång om det blir tråkigt. Samtidigt ligger programmen där i strömningstjänsten och skvalpar, tillgängliga närhelst tid och lust finns. På så sätt besitter detta utbud ett större mått av beständighet jämfört med det flyktiga tablåflödet där sänt är sänt (ibland dock repriserat).

Den linjära publiken har med andra ord skolats in i ett förhållningssätt präglat av acceptans inför det faktum att program kommer och går. Med on demand däremot, ackumuleras de möjliga framtida upplevelserna i användarens kom ihåg-lista. ”Man blir en hamster”, konstaterade en person angående sin podcastkonsumtion när jag undersökte radiolyssnandets innebörder i vardagen (Franzén 2021). Valmöjligheterna upplevs på samma gång som en värdefull tillgång och en stressfaktor.

Få tänker nog på sina medievanor i termer av inskolade praktiker – att vanan att slå på nyhetssändningarna på morgonen handlar om en särskild uppövad rutin och kompetens. Men den vanan, lika mycket som vanan att sträcktitta på tv-serier via strömningstjänster, har förstås haft sin begynnelse någon gång. För ett sekel sedan, närmare bestämt på nyårsdagen 1925, ägde Radiotjänsts premiärutsändning rum. Det skulle dröja innan utsändningarna omfattade hela landet, men datumet markerar födelsen av en ny sorts mediepublik, en som hölls samman genom att de som följde utsändningen ingick i en geografiskt utspridd men tidsligt synkroniserad gemenskap. Ett vi av lyssnande främlingar. Nordiska museets frågelistmaterial från 1967 med människors minnen från radions barndom vittnar om fascinationen som många upplevde i mötet med det nya mediet. Bara att höra ljud – ofta knaster och brus – som kom in i rummet från någon annanstans upplevdes som sensationellt. Noteras bör också att utsändningarna under den första tiden bestod uteslutande av direktsändningar, tills 1930-talets teknik möjliggjorde att förinspelade inslag tog plats i tablån. De tidiga radiolyssnarna ingick alltså alltid i ett delat nu med såväl varandra som med dem som hördes i programmen. När televisionen så småningom gjorde entré i hemmen var denna synkroniserade publikerfarenhet sedan länge en given komponent i svenskt vardagsliv.

I takt med att medier införlivas i vardagens rutiner blir det allt svårare att se hur de är närvarande – en insikt som på 1960-talet förmedlades slagfärdigt genom Marshall McLuhans Understanding media: The extensions of man (1964). Att tv- och radioprogram på senare år lossats från den linjära förtöjningen har inneburit en ny inskolningsfas, där on demand-möjligheterna succesivt också blivit självklarheter i tillvaron. Det är i sådana övergångsfaser som det gamla invanda kan framträda med ny skärpa: vad är det egentligen att vara tablåpublik? Bland dem som har införlivat on demand-formatet i sin vardag uttrycks en lättnad över att emellanåt också kunna vända sig till det linjära utbudet: att bara slå på tv:n eller radion och ”slippa välja”. Givetvis handlar även den linjära konsumtionen om att göra särskilda val; man väljer vissa kanaler och program framför andra. Men det är någon annan som står för den övergripande tablåstrukturen och tittaren eller lyssnaren kan följa med i detta sändningsflöde så länge hon önskar.

En konsekvens av att låta sig svepas med i tablåflödet är att det uppstår en del oväntade upplevelser längs vägen. Man kan slå på tv:n med sikte på ett visst program för att sedan råka få med sig ett antal andra. Ännu lättare hänt är det med radio. Den semi-uppmärksamma lyssnaren som samtidigt står och rör i en gryta bemödar sig inte att lämna spisen för att byta kanal så fort ett intressant inslag är över, utan befinner sig i ett mottagligt tillstånd där lyssningsupplevelserna blir möjliga just för att flödet tillåts pågå samtidigt som grytan övervakas. Denna mottaglighet handlar inte om att gilla det man hör. Snarare vittnar tablålyssnare om en större variation jämfört med deras on demand-konsumtion; att ”snubbla över ett program” innebär att möta något som sannolikt hade scrollats förbi om det presenterats via en strömningsplattform.

Man kan se förhållningssätten till medieformaten som olika typer av investeringar. Medan on demand-formatet uppmuntrar användaren att uppnå lyckade matchningar utifrån personliga intressepreferenser drivs tablåkonsumtionen i högre grad av serendipitet – insikten om de potentiella fynd som kan dyka upp i tv:n eller radion som står på. On demand-utbudet är på så vis en resurs för förkovran i ämnen eller genrer som redan attraherar användaren, och den som klickar igång ett nytt avsnitt i favoritserien tenderar att investera i upplevelsen genom ett koncentrerat tittande eller lyssnande.

Tablåkonsumtionen däremot, innebär oftare att möta medieflödet med en förväntan om att ta del av inslag som i varierande grad talar till de egna preferenserna. Man hoppar mellan kanaler och inte sällan in i något som redan pågår, för att emellanåt komma på sig själv med att ha sugits in i ett program som man inte visste skulle sändas, än mindre vara intressant. Sådana fynd kan värderas särskilt högt just för att de var oväntade.

I utbudet som rymmer både linjärt och on demand är det tydligt att vissa typer av program utgör linjära tilldragelser mer än andra. Det känns meningsfullt att ta del av mellofinalen, älgarnas vandring och Mondos nästa rekordhopp därför att vi får vara med när det händer. Jag skulle egentligen kunna spara fredagens På spåret och titta på avsnittet tillsammans med sambon när han kommit hem från sin resa, men då förlorar både programmet och fredagskvällen något av sin mening. Men På spåret är ju ändå förinspelat, kanske någon påpekar. Förvisso, men den linjära upplevelsen handlar inte bara om det direktsända innehållet, utan också om den linjära publikgemenskap som uppstår i och med sändningen. Att klicka igång På spåret på söndagskvällen skulle å ena sidan innebära en lokal tittargemenskap hemma i soffan, men å andra sidan präglas av en sorts on demand-enslighet, i osynk med omvärlden. Andra programtyper, som drama- och realityserier, ter sig mindre beroende av publiksynkroniseringen. Men inte helt oberoende; on demand-upplevelserna är ju också något vi möts kring i vardagen, även om dessa nyare lägereldar utgår från andra strukturer än tablåernas minutordning.

Det väsentliga är väl ändå att själva medieinnehållet finns tillgängligt, oavsett om det förpackas linjärt eller on demand? Ett sådant fokus på det förmedlade innehållet förbiser betydelserna av förmedlandets former. I all sin vardaglighet rymmer våra möten med medieutbudet något större, existentiellt betingande. Därför bör vi inte välja det ena formatet framför det andra, utan se värdet i att både kunna ”flyta med” i de linjära flödena och djupdyka i nischade on demand-kategorier. För när vi skiftar mellan olika sätt att rikta oss mot medierna – och genom dem mot vår värld – blir vi rikare på erfarenheter av att på varierande vis vara i denna värld.